Läser just nu "Härmed inbjudes... en middagsbjudning för nonchalanta läkare och annat löst folk" av Åsa Gravander. Härmed inbjudes... är en medicinsk satir om att överleva i svensk sjukvård. Den här boken berör alla, för vem har inte suttit i väntrummet och nervöst undrat vad den där "tokige doktorn" ska hitta på denna gången.
Åsa Gravander har kanske haft lite mer otur än andra. Under några hektiska år tycktes den ena läkaren efter den andra försöka ta livet av henne genom bristande förståelse och en stor portion nonchalans
"I den här boken möter du dr Språng, dr Päls , dr Dur osv. Utan fingering hoppas jag innerligt att de ska förlora sina legitimationer. Det värsta är, att varje stavelse är sann."
Följ med till Amöbasalen på Latrin slott där Åsa en gång för alla skall göra upp med den, som har lagt medicinska eller andra krokben för henne.
Jag rekommenderar den varmt till alla. Speciellt de som jobbar inom vården. Den har fått mig att tänka på hur jag behandlar mina medmänniskor. Stöttar jag eller stjälper jag dem? Jag hoppas att jag stöttar dem. Jag känner på samma gång igen den nonchalans som en del läkare kav visa. Röker du och klagar på ont någonstans så säker läkarna att bara du slutar röka så blir du frisk. Har du övervikt så blir du frisk från alla sjukdomar bara du går ner i vikt. Som om rökning och övervikt skulle vara orsak till alla sjukdomar. Jag vet att det inte är nyttigt att vara överviktig men det är svårt att gå ner i vikt. Att sluta röka var lätt tyckte jag Man kan överleva utan cigaretter, men att gå ner i vikt är inte lika lätt. Man överlever inte utan mat.
Jag vet att en del inte kommer att tycka som jag men det är deras åsikter och jag respekterar dem.
Jag lever med värk 24 timmar per dygn 365 dagar per år. Har fibromyalgi. Det är inte kul, men det måste gå och det gör det på något sätt. Ni som inte vet vad fibromyalgi är kan söka på Google och få fram många matnyttiga sidor om den sjukdomen. Nej, jag tycker inte synd om mig. Inte det minsta faktiskt och detta är helt ärligt. Jag har levt med detta nu i 17 år och har blivit van vid det.
